Annons:
Etikettövrigt
Läst 1016 ggr
[Beavis]
10/22/11, 12:59 PM

Rullstolsman skjuter skarpt

En man i rullstol började skjuta skarpt emot folk i Limhamn igår. han greps senare på en mack med sin hund.

Var detta reultat av psykisk sjuka eller trötthet på systemet och utanförskapet?

Annons:
bernil55
10/23/11, 9:50 AM
#1

Det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om det är på grund av just "trötthet på systemet och utanförskapet". Allt snack om tillgängligheten, det skulle ju vara såååå bra 2010. Och så faller allt. Till råka på allt mister folk sin assistans! En del har levt överdrivet lyxigt med den, tycker jag, (känner till vissa fall och tror det finns fler), men ett någorlunda normalt liv ska dom (snart vi) i alla fall få ha.

Och ibland tänker jag att det är tur att inte jag har några vapen kvar… Fast jag skulle i alla fall ha svårt att ta mig dit där jag skulle vilja använda ett vapen.

Får/bör jag skriva såhär?

[Beavis]
10/23/11, 2:34 PM
#2

#1 För mig får du skriva och uttrycka vilka åsikter som helst. Jag tror på uttrycksfrihet. Det är väl snarast lagen och eventuellt iFokus regler som inskränker vad du får säga.

Som i allt annat finns det en del som utnyttjat systemet där det gått jag tror det ligger i människans natur att vara opportunister. Vi tar för oss där det går tyvärr, Fanns ju de  på den tiden när jag ar ung/barn som hade assistans och nästan hade dessa som butlers, vilket ju är fel.

Men just det utanförskap man kan hamna i som rörelsehindrad kan bli för mycket och man kan spåra ut när man stångat sig blodig mot alla murar som finns.

Vissa rörelsehindrade hittar rätt och blir jätte framgångsrika glider fram som vem som helst, har förutsättningarna och kontaktern.

Medan andra som jag bla sitter till hakan i skiten och kommer ingenstans. tur att inte jag heller har skjutvapen.

bernil55
10/23/11, 7:08 PM
#3

Oj, du tycker att du har det så illa! Jo, bitvis har jag väl förstått men bara bitvis. Än så länge har jag det bra på många vis och jag ska väl vara i nuet… Och mitt vänsterben kan hålla något år till, jag är ju seg!

[Beavis]
10/23/11, 7:31 PM
#4

Jag har det nog inte så illa jag bara upplever det som så och känner mig uppgiven i mycket.

Du är inte född med ditt handikapp eller insjuknade inte förrän i vuxen ålder vad jag förstått och då har du ändå fått cjhansen att komma in i samhället med jobb vänner och kontakter så det blir lite skillnad

Jag är ingen optimist tyvärr kanske borde jag vara det för o överleva?

bernil55
10/23/11, 8:30 PM
#5

Visst, det är skillnad. Om mitt liv före ms skall vi kanske här icke tala men före skolstarten hade jag det i alla fall väldigt bra och där har jag en viktigr grund att stå på.

Skulle väl vara hemskt om jag säger till dig "Du borde vara optimist!". Jag är inte det själv längre heller fast jag gått i terapier och  lärt mig en hel del "tänka-positivt" och klarat det hyfsat förut.

[Beavis]
10/23/11, 10:05 PM
#6

Sant jag skall ju inte utgå ifrån att ditt liv varit en dans på rosor heller före MS men jag vet att det är enklare att få jobb  och liknande som normis.

Men för att återgå till ämnet har du kanske märkt att även du blir behandlad annorlunda av din omvärld sen du blev så pass sjuk att du behöver hjälpmedel? Det är ganska frustrerande och bla det var kanske vad denna man upplevt? om han nu inte var psyksjuk, men sånt kan driva in en i någon form av störning.

Annons:
bernil55
10/24/11, 7:17 PM
#7

På slutet när jag gick med rullator när jag lämnade lägenheten orkade jag ju så lite så jag såg förstås väldigt sjuk och deprimerad ut. Då tycker jag det var jobbigt och då tyckte andra det var penibelt. Men nu när jag aldrig lämnar lägenheten annat än i rullstol ser folk bara en pigg och glad tant. Bortsett från mina vredesutbrott på grund av dålig snöröjning och annat som ej är anpassat för mig, som soprumsdörrar.

Jag är så glad att komma ut och se folk så det är ofta jag som tar kontrollen, börjar prata, hejar på folk etc, därför ser folk mig, inte rullstolen. Så har i alla fall jag uppfattat saken. Men när jag är på väg ut till rullstolen, med rullator och sen krycka, den stunden ska helst ingen störa mig… Kräver 100% koncentration och det är skitjobbigt innan jag sitter i stolen.

Jag skulle gärna vilja höra mannens historia.

Killen min, som alltså fick en stoke och gick med rullator ett bra tag, led väldigt av det, han skämdes. Men han blev ju aldrig dåligt bemött, tvärtom. Lärde känna många av grannarna bättre t ex, många tanter ville hjälpa honom. Glad

[Beavis]
10/24/11, 9:40 PM
#8

Jag menar inte att man blir dåligt bemött så utan det är blickarna överseendet och att man ibland blir behandlad som att man är lite förståndshandikappad bara för att man har ett rörelsehinder. Detta händer inte ofta men då och då. Och  jag har kännt det på arbetsmarknaden också.

bernil55
10/24/11, 11:42 PM
#9

Ja, risken finns och jag hör talas om det ibland. Mycket tråkigt! Säkert har jag med tänkt fel ibland… Men jag tror att man med sin egen attityd kan stävja det. Nu låter jag kaxig, ursäkta, men till en viss del i alla fall. Men är man redan utanför, deppad etc då har man kanske  ingen kraft till att utstråla "Jag är ok!" o dyl.

[Beavis]
10/25/11, 11:38 AM
#10

Precis det blir en nedåtgående spiral. Och sitter man på en intervju eller arbetsplats och arbetsgivaren/chwfwn ifrågasätter ens arbetsförmåga och inte vill testa finns inte mycket man kan göra utom att bli bitter

Upp till toppen
Annons: