Annons:
Etikettövrigt
Läst 1122 ggr
[SvenA]
2009-10-21 18:38

Hur fungerar det för er i vardagen ?

Hur fungerar det för er i vardagen får ni era evevtuella hjälpbehov tillgodosedda

eller måste mi hela tiden kämpa för att få den hjälp ni skulle behöva på grund av ert rörelsehinder

Annons:
Leffe
2009-10-22 16:33
#1

Den här frågan ska bli intressant att följa

Tatsja
2009-10-23 10:37
#2

Jag får kämpa för varje liten sak. Tur jag har min son här, annars gick det nog åt fanders med mig.Förvånad

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

[SvenA]
2009-10-23 13:31
#3

Men det är inte meningen att våra barn och andra anhöriga ska behöva ta ett så stort ansvar för att man ska fungera i vardagen

Tatsja
2009-10-24 09:42
#4

Tyvärr, så anser tydligen kommunen här att så länge han bor hemma, kan han ta hand om mamma. Sen kvittar det om han jobbar eller ej. Kämpar mig både blå och röd för att få den allra minsta hjälp. Men ger mig, det gör jag aldrig. De ska inte få vinna över mig.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

DodeN
2009-10-25 02:23
#5

Måste kämpa om varje sak jag med, började bråka för LSS för 1.5år sedan men fortfarande får jag inte hjälp. De säger att jag måste ha diagnos först, men 3år som diagnoslös så känns det inte så lovande. Har visserligen fått en bra läkare nu så vi får se om något kan hända, men de anser att sambon ska ta hand om mig, "det är sött att ni kan hjälpa varandra" säger dem. Han har epilepsi och när han får anfall är det jag som måste avstå från att tex. gå på toa eller duscha om jag har en dålig dag och inte klarar det själv.

Har bråkat om hjälpmedel hela tiden men får nej på allt, på ett möte i sommras lovade dem att titta på om jag kan få lite grejer så sambon kan hjälpa mig på ett bättre sätt utan att själv riskera skador men än så länge har vi inte fått svar. Bråkar nu med arbetsterapeuterna om en vettig rullstol, fick en för ett år sedan men den var för stor och fel helt enkelt, nu ska jag få en ny men inte en som är anpassad för mig.

Så istället för en lätt stol som jag själv kan lyfta upp i bilen så jag blir självständig och kan åka iväg och handla själv så får jag en tung stol, med fel storlek på hjulen så jag har jättesvårt att rulla stolen själv, måste ha en massa knuffhjälp och inte kan lyfta in stolen i bilen.

Alla mina vänner får den lättare stolen och rätt hjul som de behöver men mina 2 arbetsterapeuter motarbetar mig hela tiden och byter argument så fort jag försöker kommentera. Först var man tvungen att ha egen bil för att få den stolen jag vill ha, när jag sa att jag hade det då var man tvungen att vara muskelsvag, när sambon sa att de ju själva skrivit i min journal efter deras utredning att jag var muskelsvag så sa de att de inte kan intyga något sådant och ansöka om den lättare stolen åt mig. Sen var man tvungen att jobba som säljare…

Så på mångag hoppas jag att den nya stolen kommer så jag kan sätta mig och skriva ner allt som inte funkar och be på mina knän att min nya läkare har råg i ryggen nog att hjälpa mig med att köra över arbetsterapeuterna.

Sambons arbetsterapeut är jättebra, men jag får inte ens byta till en annan. Har inte fått bostadsanpassning heller, de skiter fullständigt i mig.

Är så superledsen just nu, har skadat axel också så jag har jättesvårt att rulla min tunga rullstol som det är, gör fruktansvärt ont. Inte kan jag lyfta upp den i bilen så jag är helt beroende av sambon för allt. Nu när vi har bil och jag slipper färdtjänst så ska jag tvingas vara beroende av sambon för att åka och handla eller träffa vänner.

Finns ingen som kan vinna på den här situationen, när han börjar jobba så kommer jag bli helt isolerad, bara att hoppas att axelskadan inte är något allvarligt, men med tanke på att jag skadade den i sommras och den tydligen inte läkte fullt ut och jag nu drog upp den eftersom jag var dum nog att vara envis och skulle träna mig så jag kunde lyfta upp min 11kg rullstol i bilen själv.

Men har man arbetsterapeuter som har inställningen att man är lat så är det kört, fick inte ens intyg så jag kunde börja jobba i höstas, utan intyg kommer man inte långt i dagens samhälle.

Känns som om det är lika bra att ge upp helt, för allt bråkande tar all energi från mig.Är glad om jag får äta en gång/dygn och duscha lite då och då. Helt sjukt, vi pratade om det idag, tänk om jag istället hade fått hjälpmedel att klara av vardagen då hade jag kunnat plugga på skolan som jag kom in på nu i höstas, men istället sitter jag hemma hela dagarna och dessutom  måste ha sambon hemma.

[SvenA]
2009-10-25 06:30
#6

Se till att diu får skriftliga avslag på allt som dom nekar dig för då kan du överklaga besluten

De är skyldiga att ge skriftliga beslut

din situation visar klart på at folk ned funktionshinder hela tiden blir motarbetade av olika instanser i sanhället

Annons:
DodeN
2009-10-25 14:53
#7

mmm… tänkte kräva att om arbetsterapeuten inte hjälper mig med en ansökan om en sådan stol, man måste ansöka till hjälpmeelskonulenten, men det är en formsak mest då får hon skriva det i min journal om att hon inte tänker göra det. För jag har tröttnat på hennes motarbetande, och jag skrev till de bägge att jag inte vill ha telefonsamtal utan allt i skrift.

För nu har jag tröttnat totalt, måste iväg och handla mat idag men sambon är dålig och sover, då är alternativet att vänta tills sent ikväll när han vaknar och hoppas att han är ok nog att orka följa med, eller så rullar jag ner till parkeringen själv och hoppas att någon snäll själ i området kan hjälpa mig att lyfta in stolen. Är kallt ute så jag får hoppas att väntan inte blr så lång, eller så testar jag själv med risk för att ramla, fastna och skada mig ännu mer, som jag gjorde sist.

fy för samhällets motarbetande.

millam
2009-11-08 21:59
#8

Jag har alltid fått den hjälp jag behövt, Spinaliskliniken är ju specialister och min klippa, därför finns dom till för oss, då omvärlden har föga förståelse för den typ av skador som jag har. även vården, då man ofta får hänvisa till Spinalis, om man har med andra vårdgivare att göra.Får ofta höra från bekanta som inte känner mig och vet min historia så väl, frågor om självklara saker som t.ex tränar du? Har du sjukgymnastik?Vad har hänt? Du skulle göra si eller så, det är bättre för dig..det blir jag arg på.. och det händer inte lätt. Senast igår en person som var bara nyfiken då henner bror e t c, tjatade om det ena och det andra, envisades om att få veta vad jag har..tills jag tröttnade och radade upp allt jag kom på vid det laget av mina sjukdomar..då blev hon tyst. Synd, då hon är min kurskamrat, och vi måste kunna samsas.hade helst velat ha det för mig själv och få vara vem som helst trots rullstol,.men hon hade nog inte tänkt tanken på hur traumatiserande detta varit för mig, och att jag inte riktigt har accepterat alltihopa själv ännu..gråtfärdig var vad jag blev, och därför förståss lite oförskämd mot henne. Men, hon kunde ju inte veta..Men nånstans önskar jag att folk var mindre fördomsfulla och lät mig försöka göra saker själv i stället för att hjälpa i tid och otid..och gripa in bara om jag ber om det. Vissa kontakter har blivit lite infekterade, men det får jag väl förklara till dem så fort jag kan utan att gråta.

[SvenA]
2009-11-09 06:48
#9

Det där med att folk tror att man inte klara en massa saker är väldigt jobbigt

Man blir behamdlad som ett barn även om man är vuxen

Det vore betydligt bättre om folk frågade först om man verkligen behöver hjälp och inte bara tro att man inte klara av vissa saker

Upp till toppen
Annons: