Andra sjukdomar och skador

Här kommer lite om mej.

2010-04-02 07:23 #0 av: MaaariaS

Jag är ny här på sajten och tänkte skriva lite om hur jag har det.Jag bor tillsammans med min dotter och våra djur.

Jag har alltid känt mej annorlunda när jag gick i skolan och har alltid gått konstigt,enligt min mamma för att jag föddes med för kort hälsena ,sen att jag hade ont ofta berodde på växtvärk tydligen enligt henne.

Men min historia börjar väl egentligen för ca 7 år sen när jag började få ont hela tiden och tyvärr struntade i den och åt värktabletter och gick till jobbet ändå.Efter ett tag så gick jag till läkare som tog blodprov på mej och när det inte visade vad han trodde det var typ MS eller cancer så skickades jag hem,utan värktabletter och sa att det inte var något fel på mej, jaha tänkte jag och gick till jobbet;)

Ett tag efter jag varit hos läkaren så började mina ben domna av mer och mer och musklerna ryckte väldigt mycket mer än vanligt,men som vanligt tog jag mer värktabletter igen och kämpa på.

En kväl lså åkte jag ut till en pub med ett par goda vänner och drack lite ,åkte sedan bussen hem och gick av vid min busshållplats och började gå hem(en promenad som tar ca 10 minuter) kom hem ca 50 minuter senare och tyckte väl att tiden gått lite väl fort men gick och la mej iaf,sov ett tag och gick senare upp och skulle ta en värktablett för nu gjorde det verkligen ont och till min förvåning så var ipren asken slut(hade köpt den dagen innan)vilket betydde att jag hade ätit 30 tabletter utan att fatta att jag gjort det på ett dygn.Sen ett tag senare så stod jag vid ett övergångsställe och började gå vid grönt och ser en äldre dam med rullator springa förbi mej(enligt mej iaf:))och jag kom inte över innan det hade slagit rött för länge sedan.

Nu började jag verkligen fatta att det var nått som var fel ,men hörde fortfarande läkaren som sa att det inte var nått fel på mej i mitt huvud så jag gick inte till läkaren nu heller utan det tog ca 5 månader till innan jag tog mej dit och den här gången så fatta läkaren att nått var fel och sjukskrev mej, gav mej värktabletter(som inte funka ett dugg) och skickade remiss till sjukgymnast.

Kom till sjukgymnasten ett tag efter det och frågade om han visste vad det var som var fel på mej ,ja det vet jag sa han ,men jag får inte säga nått,men skicka efter papper från sjukhuset sen du var liten så står det säkert där.Jag gjorde det och fick en chock när jag läste pappren,Cerebral pares stod det med stora bokstäver.Jag har alltid trott att en diagnos skulle hjälpa,men det blev helt tvärtom ,jag blev förbannad på min mamma och dom flesta runt mej som inte sagt nått och nej jag har aldrig trott att jag har en CP skada ,jag har inte fattat att det var det jag har även om jag sett folk med den skadan ,man ser inte hur man själv går eller inte jag iaf.

Nu började hela läkar,sjukgymnast svängen för min del,hemskt enligt mej men hade inget val,ville nu få rätta mediciner för smärtan jag levde med dygnet runt i nästan hela kroppen och även depressionen som satte in ett tag efter att jag fick reda på vad som var fel.Jag prövade mediciner som tydligen ska hjälpa men dom hjälpte inte på mej,det enda som tar bort udden av smärtan är idag morfin som jag tar dygnet runt + många andra piller.Efter jag kom in på denna sajt så vet jag lite mer vad jag kan kräva av sjukvården och ska nu börja kräva lite mer tex hjälpmedel så jag kanske kan följa med mina vänner ut till en pub eller nått sånt och bli lite social igen.Just nu går enegin åt till att försöka leva ett bra liv trots smärtor och att ta hand om min dotter och mej själv och såklart mina älskade djur som gör att livet är lite mer roligt.

Ja det var lite från mej ...hoppas ni orkar läsa ..

Medarbetare på Chinese crested ifokus.

Anmäl
2010-04-02 11:05 #1 av: [SvenA]

Det var verligen en mycket intressant läsning och den är inte alls för lång.

Det är ett typiskt beteende från läkarkåren som du har råkat ut för

Det tråkiga är att du inte har fått reda på vad du hade för diagnos förren nu om du hade haft reda på den så hade nog mycket kunnat vara annorlunda

Fast det som har varit ska man lägga bakom sig och bara tänka framåt och göra det bästa av den situation man befinner sig i

Det gäller nu att du ser till att få de förflyttningshjälpmedel du kan ha behov av

och andra tekniskahjälpnedel du kan behöva

Ta kontakt med arbetsterapin via din vårdcetral

och se till att du får träffa mogom därifrån så att du får de hjälpmedel som kan underlätta din vardag

Var inte rädd för att fråga här på sajten om det är något du funderar över ´för även om vi inte har samma dignos allihop så har vi alla olika erfarenheter vi kan dela med oss av

Anmäl
2010-04-02 11:09 #2 av: MaaariaS

#1 ja det ska jag...tack.

Medarbetare på Chinese crested ifokus.

Anmäl
2010-04-02 12:54 #3 av: [SvenA]

Vi är till för att hjälpa varandra på det sätt som vi kan

Anmäl
2010-04-02 14:46 #4 av: [Beavis]

#1 Alltså man blir ju upprörd av att läsa det du varit med om . Det är att jämföra med ett övergrepp att förneka dit handikapp och låta dig leva i ovisshet. Att de också förhindrat din chans till sjukgymnastik som det finns en väldigt bra terapi ifrån Bulgarien tror jag det var? Som kunnat träna om din hjärna och muskler att fungera ihop.

Jag skall låta det vara osagt vilka som underlåtit dig att få veta din diagnos och "hemligstämplat" den för det vet jag ju inte. Men det har ju helt klart mer stjälpt än hjälpt dig. Även om du kanske sluppit bli bli mobbad för att du är CP?

Hoppas du kan få hjälp iaf Filmaren Mörnback eller vad han heter hittade ju den där metoden och gjorde en Dokumentär om den.. kolla upp det.

_______________________________

Medhjälpare på: rörelsehinder.ifokus.se , hemsidor.ifokus.se

 

Anmäl
2010-04-02 15:29 #5 av: MaaariaS

#4 Mobbad blev jag ändå så att det räckte,jag gick ju konstigt och var då konstig,sen om just ordet CP kom upp, kommer jag inte ihåg faktiskt ,så hade jag haft en diagnos hade det nog inte spelat så stor roll i det sammanhanget iallafallGlad

Medarbetare på Chinese crested ifokus.

Anmäl
2010-04-02 20:06 #6 av: [Beavis]

Jag tror ju att du kunnat få mer hjälp med allt möjligt som ex sjukgymnastik så att dina muskler fungerat bättre osv... Och framförallt att du vetat och kunnat iaf förklara för dig själv varför du avvek.

Jag blev själv utstött ifrån gemenskapen i min grundskole klass och visst de hade berättat för mig ad jag hade så jag var ju trygg i det. men mobbningen slipper man ju inte alltid ifrån.

Ta till dig sjukgymnastiken och läs på om alternativa terapier för cerebral pares för den gängse metoden som praktiseras i sverige är 1800 tal faktsikt å är den där ungerska eller om det var bulgariska mestoden väldigt bra men,  förbisedd av svenska sjukgymnaster pga att allt gott kommer ifrån amerika och inte östeuropa.

_______________________________

Medhjälpare på: rörelsehinder.ifokus.se , hemsidor.ifokus.se

 

Anmäl
2010-04-02 22:24 #7 av: [SvenA]

Nobbming kommer man nog aldrig ifrån

Det behövs inga stora avikelser för att man ska bli mobbad det räcker med attt man ser lite dåligt och har glasögon

Men det är för hemskgtatt det ska behöva förekomma fortfarande i skolorna och även på arbetsplatserna jag blir ilsken bara jag tänker på det

Anmäl
2010-04-03 03:50 #8 av: MaaariaS

#7 Nu var det iof ett bra tag sen jag gick i skolanFlörtmen det förekommer ju fortfarande tyvärr..

Medarbetare på Chinese crested ifokus.

Anmäl
2010-04-03 11:36 #9 av: [SvenA]

Det var väldigt länge sedan jag slutade skolan också det är nästan 50 år sedan men jag har kontakt med skolan en del och jag häör när jag paserar skolgården varje dag hur det låter och det är en hel del debatter omkring detta

Anmäl
2010-04-13 20:44 #10 av: DodeN

Jag hade en vän som också råkade ut för att man hade hemlighållt hennes diagnos. Hon sa att hon hade skadats som liten, runt 6-7år men det visade sig senare när jag på hennes begäran hade kontakt med hennes skola, kurator och lärare och sånt att hon var född med en CP-skada men inte förrens hon var 18år och träffade mig som ställde lite krav på vården så fick hon veta det. Hennes mor hade undanhållt informationen hela hennes liv.

Tycker det är så grymt att göra, även om jag kan förstå att det kan vara svårt som förälder att ta till sig att barnet är skadat, det kanske i mammans ögon var finare att trilla av en häst än att föda ett barn med en skada.

Hoppas du får bra tips och hjälp att komma vidare nu, står själv och stampar efter en diagnos och bråkar med vården för att få hjälpmedel och hjälp att kunna ha ett liv.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.