![[SvenA]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Biståndshandläggarens roll granskas
Biståndshandläggarens uppgift är att vara den personen som möter den äldre när hon inte längre kan klara sig själv och behöver hjälp och stöd. Biståndshandläggarna ska göra individuella utredningar och fatta beslut som underlättar den äldre människans vardag. Men istället för att alltid utgå från den äldres behov baseras beslut istället med hänsyn till de ekonomiska resurser som finns. Det visar Äldrecentrums senaste rapport ”Biståndshandläggare - att vakta pengar eller bedöma äldres behov”.
- Under dialogseminarier som genomfördes med biståndshandläggare och deras chefer i Stockholms stad framkom handläggarnas komplexa och mångfacetterade roll där de förutom att vara socialarbetare, även är administratörer, informatörer och grindvakter – med uppgift att vakta pengar, säger Eva Norman utredare på Stiftelsen Äldrecentrum
De olika rollerna är svårförenliga och administrationen tar tid från mötet med den äldre. Besluten som biståndshandläggaren tar ska vara individuellt anpassade kring de sociala behov som finns men så ser inte alltid verkligheten ut.
- Vilket bistånd som den äldre har kunnat få har varierat mellan stadsdelsförvaltningar och biståndshandläggare. Biståndshandläggaren inom äldreomsorgen i Stockholms stad har en tung arbetsbelastning. De ansvarar för 130-140 ärenden vilket kan jämföras med en handläggare inom ex socialpsykiatrin som tar hand om ca 50 ärenden/klienter, säger Eva.
Som stöd till biståndshandläggarna har Stockholm stad infört ett nytt kartläggnings- och bedömningsinstrument där ett av syftena är att ”de äldres verkliga behov måste bli synliga och tydliga för de ansvariga politikerna”.
- I verkligheten är det dock biståndshandläggarna som får svara för prioriteringen när pengarna inte räcker. Vi föreslår en prioriteringsdiskussion med öppna prioriteringar som sker på den politiska nivån. Det skulle ge den enskilde medborgaren insyn i och kunskap om vad man kan förvänta sig att äldreomsorgen ska kunna tillgodose.
Rapporten heter ”Biståndshandläggare - att vakta pengar eller bedöma äldres behov” , och är skriven av Eva Norman, utredare på Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum.
Kontakt:
Eva Norman Tel: 08-690 58 03, eva.norman@aldrecentrum.se
Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum är ett forsknings- och utvecklingscentrum. Uppdraget är att bidra med kunskap som äldre personers hälsa, vård och omsorg.
Biståndshandläggarna bedömmer inte enbart dom gamlas situation dom ska även bedömma dom yngre personerna med funktionshinder som behöver praktisk hjälp av kommunerna
På detta sättet blir dom yngre bdömmda på samma sätt som äldre med helt skillda behov
Dett har fått den konsekvensen att aktiva personer blir satta i inaktivitet
Och man tar inte hänsyn till dom enskildas behov utan man ser mera till vad kkommunens ekonomi säger
Intressant. Visst, jag blir ofta arg på att det bara pratas om äldre. Jag är bara 55 och undviker så klart detta så länge det går (jag är seg som en gammal lapp brukar jag säga. ;-)) men snart går det inte längre.
Och nu blir det ju fler handikappade som måste använda kommunen i stället för pers ass, hur går det då med "dräglig tillvaro" eller "goda levnadsvillkor" eller vad det heter. Har ej kollat upp begreppen nu utan höftar lite. Men stor skillnad är det i alla fall. Konstigt egentligen att man (en person som jag t ex som bir sakta sämre) kan få leva en dräglig (?) tillvaro i en massa år, medan man skulle kunna leva lite mer men sen när man blir riktigt illa däran, då ska man plötsligt leva gott!?
För övrigt har jag alltså vikarierat som biståndshandläggare och redan då, för ca 10 år sen, räknande vi minuter. Lär vara ännu mycket värre idag.
Och nu har min kommun strulat till det så vi måste storspara igen, så nu ska det dras in som bara den på vård, skolor m m.
I dag räknar man inte bara minuter utan även sekunder
Man tar tid på hur länge ett toalettbesök ska ta eller hjälp med dusch
Vi behamdlas numera värre än vad man får behandla boskap
Våra liv ska nagelfaras varje eller vart annat år beronde på vilken insats man behöver
Man får absolut inte leva ett värdigt liv trots att vi har en FN konvention som ska garantera oss ett bra fungerande liv och får den hjälp som vi själva anser oss behöva
Det är så att kommunerna påstår att man lever upp till denna FN konventions även fast dom bevisligen inte gör detta
Och inte gör handikapprörelsen något åt saken heller
Man skulle behöva landsomfattande protester men det går inte att få gehö för heler
Jag kan bara se till mig själv som numera har husarest sedan kommunen drog in min ledsagarservice i janauari