Annons:
Etikettsjukdomar
Läst 6759 ggr
[Zlarviig]
2/7/13, 6:59 PM

En MS historia

Jag skulle vilja dela med mig av min mammas historia. När hon var 33 år blev hon totalförlamad.

Det började när hon var i Italien med sin mamma och sin ettåriga dotter, då var hon 25 år, hon mådde dåligt utav värmen och blev tillslut så sjuk så dom bestämde sig för att åka hem. När hon kom hem konstaterade en doktor att hon hade fått ett skov, hon hade fått MS. Hon var ensamstående då hennes man, pappan till hennes dotter, bodde i Italien. Hon kunde inte åka tillbaka då hon blev sjuk utav värmen så han åkte till Sverige och hälsade på. När hennes dotter var fem år så skilde dom sig och han åkte tillbaka till Italien. 

När hon med hjälp utav sin mamma tagit hand om sin dotter blev hon tillslut så sjuk så att hon åkte in på sjukhus, hennes dotter var då 9 år gammal. På sjukhuset tappade hon snabbt all rörelseförmåga och blev totalförlamad. Hennes dotter blev deprimerad och slutade äta. Då bestämde sig mamma för att hon inte ville vara förlamad längre. Envis som hon är så försökte hon på egen hand att röra på sig och tillslut kunde hon ställa sig upp med hjälp utav sin mamma. Hon började gå till en sjukgymnast på sjukhuset och gradvis fick hon lära sig att gå och prata igen. Efter ett år var hon nästan som vanligt igen och kunde åka hem till sin tioåriga dotter.

Tre år senare träffade hon en man, min pappa, som hon förlovade sig med ett år senare och fick en son. Sedan dess har hon mått bra och har senare fått tre barn till, min storebror, mig och min lillasyster. När hon fick mig och min lillasyster var hon 40 och 42 år gammal och doktorn trodde egentligen att hon inte skulle kunna bli gravid.

Nu är hon 58 år gammal och fortfarande på fötter. Hon har svårigheter med att gå och röra på sig och hon är vimsig och lite klantig. Hon och min pappa bor särbo och träffas bara varannan helg när han är ledig från jobbet. Min storasyster, halvsyster, är nu 34 år gammal och bor med sin sambo, min äldsta storebror är 20 år och har flyttat ihop med min pappa. Både hennes mamma och pappa har avlidit och vi är allt hon har kvar.

Jag och min lillasyster följer med henne ut och handlar varannan dag och en gång varannan vecka får hon städhjälp av en städfirma. Hon blir sakta sämre och sämre, hon får ont i benen, armarna, ryggen och får allt svårare att röra på sig, men hon har fem barn som älskar henne mer än allt annat och som alltid kommer att finnas där för henne. Hon har skaffat oss en underbar hund och tre katter som betyder allt för oss.

Hon har varit den bästa mamman man kan önska sig, hon har lyckats uppfostra oss helt ensam, MS-sjuk och med ekonomiska problem. Hon kan vara en riktig surtant ibland men vi kommer ändå alltid att älska henne oavsett vad. Min söta lilla mamma, jag älskar henne något enormt och jag hoppas att hon kommer leva tillräckligt länge för att kunna bli mormor eller farmor, det är hennes största dröm. Det har inte varit lätt att alltid behöva hjälpa henne med vanliga vardagliga saker som att diska, hänga tvätt och handla, men trots det och trots att hon inte har haft råd att köpa det hon vill så är vi ändå världens lyckligaste barn som har en sån underbar mamma.

Ville bara dela med mig av min underbara starka mamma som brottats med sin sjukdom i 30 år.

Mamma och jag

 

Annons:
Maria
2/7/13, 7:10 PM
#1

#1 skrivetav UllaNo 

Fantastisk berättelse. Jag är alldeles tårögd.

Vänliga hälsningar Ulla

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Maria
2/7/13, 7:15 PM
#2

Jag klippte in UllaNo:s inlägg från andra tråden här ovanför

Jag håller med om att det var en otroligt fin berättelse om din mamma. Riktigt rörande och jag gillar att du mitt i alltihopa kan kalla henne surtant men jag förstår att det är med glimten i ögat

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[Zlarviig]
2/7/13, 7:23 PM
#3

Hehe ja , och det är fullt förståeligt att hon har varit sur eftersom vi har protesterat och bråkat en del, precis som dom flesta tonåringar gör. 

DesK
2/7/13, 8:37 PM
#4

Vilken underbart fin berättelse!

En grej, skriv ihop! Särskrivningar skadar allvarligt din hälsa, missbruka inte mellanslagstangenten.

Leffe
2/7/13, 8:46 PM
#5

En riktig pantertant. Helt otroligt

[Zlarviig]
2/7/13, 9:09 PM
#6

Mamma är alldeles tårögd nu, av både det jag har skrivit och era kommentarer, hehe

Annons:
DesK
2/7/13, 9:12 PM
#7

Zlarviig din mamma ska vara stolt ock glad och du och dina syskon likaså!

En grej, skriv ihop! Särskrivningar skadar allvarligt din hälsa, missbruka inte mellanslagstangenten.

[Zlarviig]
2/7/13, 9:27 PM
#8

TackJag är otroligt stolt över mamma, jag kan inte föreställa mig hur jobbigt hon måste ha haft det.

thenameless
2/8/13, 10:39 PM
#9

Jag blev faktiskt också tårögd av din historia, väldigt fint skriven. Håller med bumbleboo om att det är en fin liten "tweak" att du kan kalla henne surkärring mitt i allt. det tyder på att ni har en fin relation.

All that is left are memories, and the pieces of a shattered existence….

[Zlarviig]
2/8/13, 11:50 PM
#10

Kul att så många berördes av hennes historia 

Heh, jag vi har väl en ganska bra relation, vi kan prata om det mesta och har faktiskt roligt tillsammans, har inte tänkt på det förut.

thenameless
2/9/13, 11:57 AM
#11

Jag har nog kallat min mamma "Surkärring" ett par gånger också, men då har det ju sällan arit på ett kärleksfullt sätt. Lite så jag menar, men det blev bra när du skrev det.

All that is left are memories, and the pieces of a shattered existence….

Maria
2/9/13, 12:05 PM
#12

Jag tror också det är viktigt i en relation där någon har begränsningar att man kan ha roligt och att man kanske inte hela tiden daltar och vaktar sina ord

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

thenameless
2/9/13, 5:37 PM
#13

Precis, det har jag märkt att många gör med oss skröppel och det retar gallfeber på mig oftast. 

Så därför försöker jag att bemöta funktionshindrade av alla sorter på ett normalt sätt. även om de är utvecklingsstörda. Av erfarenhet vet jag att de flesta uppskattar det. Sen finns det ju vissa som gillar att bli daltade med. Dessa får man ta en annan ingångsvinkel med.

All that is left are memories, and the pieces of a shattered existence….

Annons:
bernil55
2/11/13, 10:24 AM
#14

#13 Svårt att snabbt skaffa sig en uppfattning om vilken typ av skröppel det är.

Skämt åsido, knappast med mig i alla fall? När jag sitter i rullstolen (alltså, då är jag utomhus), då leker livet, jämfört med när jag försöker gå med rullator här inne. Jag hejar och pratar med folk så mycket jag hinner. Så då tror nog folk att jag är bara frisk och glad och det får dom gärna tro, bara dom inte anmäler mig till Försäkringskassan.

(Jag har problem med smileysarna… :-( Kan inte/sällan avgöra vad de betyder.)

thenameless
2/11/13, 2:49 PM
#15

#14 Det jag menar är att ingen vill bli behandlad som att man är mindre vetande eller dum i huvet ? oavsett om man är det eller inte.

Det finns en tendens ibland säkert inte avsiktlig eller medveten hos många "normisar" att tala långsamt och tydligt och/eller vara överdrivet hjälpsamma. 

Jag har alltid strävat efter att vara så självständig som möjligt så för mig känns det nästan som en förolämpning men jag är kanske överkänslig?

Skröppel är ett ord jag lärde mig på 80-talet som ett samlingsord för alla med funktionsnedsättning. Vi använde det väldigt mycket internt om varandra med en glimt i ögat.

All that is left are memories, and the pieces of a shattered existence….

Upp till toppen
Annons: