Allnänt/Övrigt

Acepptera sitt Rörelsehinder

2008-08-28 20:59 #0 av: [SvenA]

När man får ett rörelsehinder så tar det olika lång tid för oss att aceptera detta rörelsehinder

När man får ett rörelsehinder tar det olika lång tid för oss att aceptera att vi numera är rörelsehindrade

Det finns personer som alldrig aceppterar att de är rörelsehindrade

Acepterar man inte sitt rörelsehinder hur ska man då kunna gå vidare i livet

Om man inte aceppterar sit rörelsehinder så blir man ju rörelsehindret och inte den person man igentligen är

man blir rörelsehindrade Lisa och inte Lisa med ett rörelsehinder och då måste det vara svårt att kunna gå vidare i livet

Enligt mitt sätt att se det hela så måste man vara fatalist och acepptera att man har et rörelsehinder och sedan göra det bästa av den situation man befinner sig i

För om man inte acepterar sitt rörelsehinderm är det ju lätt att gräva ner sig i det och inte komma vidare i livet och se de glädjeämnen somändå finns i livet även om man har ett rörelsehinder

Anmäl
2008-08-29 08:42 #1 av: Tatsja

Förstår exakt vad du menar. Det tog ca tio år innan jag accepterade att jag varit med i en trafikolycka. Försökte hålla igång precis som innan olyckan. Efter det att jag äntligen insåg att det var JAG som var rörelsehindrad, så är det precis som en tung sten fallit från mitt hjärta. Nu orkar jag det som jag gör och försöker inte ta ut mig. Mår bättre psykiskt än innan erkännandet. Efter dr - som jag då hade - sa åt mig att jag gått in i väggen och måste ta det lugnt. Behöver inte vara - spindeln - i hemmet, Då gick jag hem och rannsakade mig ordentligt. Jag behöver inte städa jämt, baka allt - finns köpebröd - tvätta jämt, putsa fönster - finns firmor. Men jag tror det är väldigt typiskt oss kvinnor (vet att det finns män också). Vi brukar ha flera bollar i luften och är man sen som mig, uppfostrad i att kvinnan ska göra allt hemma, även om hon har arbete utanför hemmet, då är det svårt att släppa allt. Nu gör jag det jag orkar och väntar med det andra. Då jag är ensam och bara har en son hemma, så är det mesta mitt ansvar. Till hans försvar får jag säga att han hjälper mamma otroligt mycket.

Kramiz

tatsja

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2008-08-29 14:38 #2 av: [SvenA]

Det är som du säger man måste inte göra allt på en gång

Och det är viktigt för självkänslan att man erkänner för sig själv att man har ett funktionshinder och att man inte klarar av att göra allt man kunde innan man fick funktionshindret

Anmäl
2008-08-30 14:47 #3 av: [Norum]

Kan vara svårt sånt här.. Jag har väl inget direkt rörelsehinder men jag är reumatiker och det kan sätta käppar i mina hjul ibland. Man får komma på olika knep för att vardagen ska fungera. Liten diskmedelsflaska, klippa disktrasan så pass liten att jag orkar vrida ur den, aldrig tvätta och dammsuga samma dag, hänga tvätt brukar nte heller vara någon större hit. Ofta tänker jag inte på det, är van med allt detta nu. Men ibland... Jag blir så förbaskad! Känner mig oduglig och fullständigt värdelös. Jag vet ju så väl att JAG kan, det är mina fingrar och händer som inte kan. Urk... 

 

// Skruttis

Godmanskap & Gmfinfo

Anmäl
2008-08-30 15:42 #4 av: [SvenA]

#3 Om du äe ewumatiker så har du säkert ett rörelsehinder

Röelsehinger innebär inte att man hat svårty att gå det kan ju sitta överallt i kroppen

Rörelsehinder är att man ha en begränsnning någonstans i rörelseorganen och det omfattar armar bem händer nacke rygg alltså alla ställen i kroppem som vi rör medvetet

Så det kan vara myvket svårt att acepptera at man har ett rörelsehinder men ju fortare man acepterar detta ju lättare inser man sin begränsningar i det avseende och mår förhoppningsvis bättre

Anmäl
2008-09-02 03:16 #5 av: Leffe

Accepterar man inte ett rörelsehinder så har man nog ingen chans att må bra tror jag

Anmäl
2008-09-02 07:12 #6 av: [SvenA]

Det gäller santliga funktionshinder

Anmäl
2008-09-02 10:14 #7 av: Tatsja

Leffe. Det tog 10 år för mig. Men det är så att det måste sjunka in först och DÅ först kan man erkänna det. Sen om omgivningen blundar och behandlar en som den man var innan så är det ännu svårare. Jag menar inte att de ska ynka en, utan även de måste erkänna att man är handikappad och inte orkar lika mycket som innan.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2008-09-02 16:07 #8 av: Leffe

#7 Allt har sin tid, men nu har du accepterat det och jag antar att du mår bättre nu. Framför allt psykiskt. Man ska inte som du säger ynka, man ska respektera även människor med rörelsehinder och inte bara nedvärdera. Det är ju som skrivits i annan tråd "Det sitter inte i huvudet"

Anmäl
2008-09-03 15:31 #9 av: Tatsja

Det jag menade var att folk runt om en ynka. stackars dig. Det är inte det jag vill höra utan vad ska vi göra. Kommer med nu. osv. Jag klarar mig utan de där ynken. Inte att de ska vara hurtfriska, utan som vanligt, som innan olyckan.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2008-09-03 16:44 #10 av: [SvenA]

#9 Det är precis så det ska vara

Anmäl
2008-09-03 19:30 #11 av: Tatsja

Många gånger vill man försöka själv och absolut inte får höra stackars dig, det där kan du inte. gör det inte ont, du ser ut att ha jätteont, kom så tar jag det där. Känns lite förnedrande

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2008-09-03 20:01 #12 av: [SvenA]

Det är inte bara lite förnedrande

Det verkar i blamd som om de tror att man inte klar av någor bara för att man hat ett funktionshinder

I bland vill man bara skrika JAG KAN SJÄLV

Anmäl
2008-09-04 01:24 #13 av: Tatsja

Började skratta när jag läste det. Så låter mitt lilla barnbarn. *KAN SJÄLV* Men jag håller med dig. Ibland är de åt andra hållet och slänger igen dörren mitt på rollatorn och inte ursäktar de sig. Just dörrar kan jag behöva ha hjälp med. Ja,ja. Undrar vad de tänker egentligen. Tror jag blivit utsatt för det mesta förnedrande man kan som handikappad. Senast nu ikväll när jag var ute med Tatsja.

En bil stannar upp och skriker oförskämdheter. Jag har alltid reflexväst när jag går ut. Kärring, hur mycket ska du ha? Ursäkta sa jag. Ja, det var väl länge sedan du fick nåt, så hur mycket? . Tur du inte var där när jag sa lite väl valda ord och tog upp telefon. tatsja morra och en av dem hoppade ut och skulle banka henne. Lovar en rollator gör ont på folk *s*. Jag fick bilnr och ringde polisen. De kom efter 5 min. Hurra. så fort har de aldrig kommit. Hoppas de får tag på gänget. Nu är det ju så att de gav sig på fel person. Mig ska man inte bråka med.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2008-09-08 00:54 #14 av: MIRJAMI

Jag hjälper gärna till när jag möter människor som har rörelsehinder. Detta ut av ren omtanke...tänker så som att det kan inte vara lätt, och tänk om jag själv hade just den där handikappen. Men så klart det perssonen kan göra själv är ju bara bar om det gör själv. Nu undrar jag...om man ställer frågan då istället till en persson, behöver du hjälp med något och inte bara rusar fram och börjar hjälpa...är det bättre??

Jag har ju som sagt en son som är 9 år gammal som är född med ledstelhet. Han har svårt med vissa rörelse. Tappar balansen lättare än vad jämngamla kamrater gör. Har svårt med fin och grovmotoriken. Han är född så här och som nyfödd kunde han inte ens röra själv nästan på ett finger. Man har fått räna upp han. Varför han har så här med sina leder vet man inte. Man har inte hittat något fell på han, fast man har gjort en himla massa undersökningar efter han var född. Man vet inte heller om detta kan vara ärfligt på något sätt.

Anmäl
2008-09-08 07:47 #15 av: [SvenA]

Persomligen föredra jag att man frågar först

Anmäl
2008-09-08 09:05 #16 av: Tatsja

Jag också föredrar att man frågar först. Vissa saker VILL man klara själv. Men jag förstår din omtanke. Det är ju bättre att få hjälp med dörren än att få den igenstängd rakt på en. Många verkar inte riktigt vilja se att man har rörelsehinder. Speciellt när jag går i affär. Folk stannar mitt framför mig och vägrar flytta på sig. Lovar rollatorn gör lite ont. Ler. Jag kör rakt på dem när de vägrar höra när jag säger, ursäkta, får jag komma fram. En del är väldigt oförskämda och vägrar ändå flytta på sig. Har fått höra både det ena och det andra varför jag som är handikappad inte ska få handla. Men de vågar aldrig säga något när de ser att sonen är med. Lovar han skäller ut dem.

Kramzi

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2008-09-11 10:19 #17 av: CatarinaJ

#9 När jag började läsa denna tråd så slog det mig att det är kanske en hjälp på traven att acceptera sitt funktionshinder om ens närmaste gör det också. Då slipper man kanske allt "gullegull" (vilket jag inte klarar av att lyssna på Obestämd)

Anmäl
2008-09-11 11:48 #18 av: Tatsja

#17 När man är handikappad så är det väldigt viktigt att omgivningen respekterar att man kanske vill göra saker själv. Detta gullegull stjälper istället.

Mitt motto har alltid varit: Jag KAN allt, fast en del saker tar längre tid.

Om man inte daltar med den som är handikappad, och det gäller alla, så klarar man saker som omgivningen inte trodde. Bättre att ge hjälp genom att säga, gör det själv på ditt sätt. Annars kan man stjälpa och ge signaler att detta klarar du inte. Tålamod måste man ha.

Jag skulle aldrig klara det som jag gör om jag inte var så envis.

Kramiz

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2008-09-20 09:32 #19 av: angelica75

Jag är också en som kan själv....jag har svårt att be om hjälp. Känner att jag är till last för andra. Äktenskapet sprack i våras. Kastade ut gubben....men vi blev särbo. Vi skulle prova så. Vi fick betänketid på 6mån.

Anmäl
2008-09-20 11:43 #20 av: [SvenA]

Man blir sådan om man har ett funktionshinder och det beror nog på att man blir så trött på att behöva be om hjälp med en massa saker hela tiden

Anmäl
2008-09-22 23:04 #21 av: MIRJAMI

Min son som är född med ledstelhet (finns ett latinsk namn som jag alldrig kommer i håg för hans sjukdom). Många gånger undrar han ju så klart varför just han är som han är. Många tårar har har fällt för att komppisarna kallar han i skolan för cp-unge pga. hans funtionshinder. Ja...ungar kan vara ricktigt elka mot varandra har jag märkt. För mig är min son guld värd...han kan ju endast vara för mig som han är. Han har ju haft sin funtionshinder sedan födelsen och för mig är det en helt naturlig sak.

Blir bara sååå trött på att människor som på något sätt är annorlunda blir illa behandlade. Hoppas att de som behandlar andra illa ska en dag få igen på ett eller annat sätt.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.