Allnänt/Övrigt

Olika faser i sorg och kris

2008-09-17 08:00 #0 av: [SvenA]

För att lära sig förstå sina egna och andras reaktioner i sorg eller kriser av olika slag kan detta kanske vara till hjälp? Det här är samma indelning som sjukvården och präster/diakoner använder vid svåra krisreaktioner. Sorg och kriser drabbar oss alla någon gång under livet. En närståendes död, arbetslöshet, sjukdom, ekonomiska problem. Anledningarna kan vara många.

Chockfasen

Chockfasen kan vara från några korta ögonblick till flera dygn. Man håller då ifrån sig verkligheten och de besked man får. Människor reagerar på olika sätt i denna fas - en del kan skrika ut sin sorg, andra blir som förlamade. I de fall krisen börjat stegvis, kanske då en sjukdom utvecklats till ett gradvis värre tillstånd, märks inte chockfasen, utan många går vidare till nästa fas.

Reaktionsfasen

Nu börjar man inse vad som skett. Den nya situationen ska nu bli ett med ens liv, och reaktionen kan bli svår. Ofta försöker man intensivt att hitta någon mening med vad som skett. Frågan "Varför?" upprepas ofta gång på gång. Förklaringarna blir ibland av magisk natur.

Försvarsmekanismer använder de flesta människor och de är grundläggande för vår psykiska hälsa båda till "vardags" och i kriser. Ibland kan de dock försvåra bearbetningen av en kris.

Undertryckande - man låter inte sorgen få direkt utlopp utan anstränger sig för att visa en behärskad fasad.

Regression - återgång till barnsligt beteende, exempelvis genom att önska att andra ska ta över ansvaret. Tablett- och/eller alkoholmissbruk kan också bli följder.

Förnekelse - en typ av bortträngning - "det här har inte hänt".

Projicering - någon annan beskylls för det som hänt.

Isolering av känslor - separation av känslor och intellekt då man lugnt berättar om vad som hänt. Många uppfattar det som ett moget sätt att hantera situationen. Istället kan det få svåra konsekvenser genom att de isolerade och förnekade känslorna kan ge andra symtom som ångest och sömnstörningar.

Bearbetning och Nyorientering

I dessa faser har man kommit över det allra värsta och börjar se framåt.

Under bearbetningsfasen accepterar man så småningom det som skett, och kan till och med börja intressera sig för tidigare aktiviteter.

Under nyorienteringen klarar man sedan så sakta att ta in sin sorg och förlust i den egna livshistorien. Ett ärr lämnas kvar, men man fungerar i kontakten med andra och med livet utanför.

Skrivet av David E Sajtvärd på Psykologi i fokus

Publicerat med Davids tillstång

Anmäl
2008-09-17 18:34 #1 av: Leffe

På mig stämmer dessa faser. Det gick till ungefär  så när min far gick bort, likaså min bästa arbetskamrat. Första fasen då fanns ingen direkt reaktion på mig. Jag tröstade alla andra. Sedan på natten kom det över mig  totalt och jag var nästan otröstlig.
Sedan bearbetade jag det på jobbet både sorgen över kamraten och min far. Nu finns det långt bak i huvudet och man kan tänka på dem ibland och det utan tårar. Det tar sin tid.

Det blir något liknande när någon katt går bort där hemma.

Anmäl
2008-09-17 20:14 #2 av: [SvenA]

När man får ett funktionshinder så drabbas många av sorgen att inte kunna göra det man kunde göra inan man fick sitt funktionshinder och att det är en sorgeprocess man måste ta sig igenom

Det tar bara olika lång tid att ta sig igenom denna process

Anmäl
2008-09-18 15:48 #3 av: EvaG

Sorg kan ta långt tid att behandla i alla sina faser. Det fick jag erfara när min dotter gick bort. Det blev inte enligt faserna ovan. Visste ju om att det skulle ske. Men vilka faser man än går in i är det viktigt att man vågar visa och får stöd.

___________________________
Var rädd om dem du älskar
_________________________

Medarbetare på Vilda västern iFokus

Anmäl
2008-09-22 23:17 #4 av: MIRJAMI

När min pappa gick bort var det mycket svårt för hela min familj. Han hade då varit sjuk i lungcancer i ca två års tid. Glömmer alldrig den kvällen då han somnade in...min lilla son var då exat den dagen 10 månader gammal. En kom och en gick tänkte jag. Precis som när min stora son var ca tio månader dog min moster man.

Var i chock när jag fick besskeded att min pappa hade dött. Var ju hos han dagen innan, och visste att han inte kunde räddas, men tänkte hela tiden att det hela kmmer ta tid...om han nu skulle dö i överhuvudtaget, för inte kunde han bara gå och dö tänkte jag.

Min pappa var super stark under sin sjukdom. Han visade inget oftast...som när han åkte ca en timmes reseväg från den staden han bodde hit till Gbg Salhgrenska sjukhuset med ett sockervärde på 30. Läkaren undrade hur han hade klarat sig dit ensam. Jag var inte snäll mot han när han berättade det hela för mig, då jag dagen innan han skulle åka hade erbjudit mig att möta han på centralstationen.

Min mamma tror jag alldrig kommer över chocken att min pappa dog. Hon blev så misstänksam mot alla efter att min pappa dog. Det är fell på alla andra osv. Har brutit kontakten med henne pga. hennes beteende. Hon kan inte leva vidare käns det som utan är kvar i det gamla. Sörja min pappa kommer jag nog alltid att göra fast med tiden kommer jag kunna leva med det....som jag redan har fått börja göra. Min pappas död var en stor förlust för våran familj, men samtidigt var det en början på min kamp att kunna vara en vuxen kvinna och kunna leva som det med.

Anmäl
2008-09-24 00:19 #5 av: Tatsja

Sorg kan vara så olika för olika människor, tänker bara på en grannes barn.
Jag frågade då flickan, 9 år, hur kaninen mådde, hon svarar bara lite glatt, den är död. två år efter tog jag bort min älskade lille taxkille. Flickans styvfars son var här och han var jätteledsen. Då kom hon och bara sa åt T att det är väl inget att gråta över. Han är ju dö ju. T blev arg och sa att så heter det inte, han har fått somna in och kommit till regnbågslandet. Hon tyckte han var dum som inte kunde förstå att taxen var död. T var i alla fall 11 år och hundvan. Det var inte hon.

Har märkt att alla tre barnen med mor inte har någon empati. Sorgligt.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2008-10-01 20:57 #6 av: signemo

Vid ett  tillfälle lyssnade jag på en psykoterap. som heter Lennart Björklund. Ett mycket bra föredrag. Han talade om sorg. Att alla gick igen det han kallade 4 faser. Men i vilken ordning som helst.

Och att sorg inte alltid är att någon dör det finns många typer av sorg.

Denna träff var anordnad av en lantbrukare som var nyskild,vilken också är en sorg. Många hade skilt sig och han ordnade denna träff tillsammans med LRF och kyrkan.

Efter denna träff som drog över vad bygdegården tg in i människor. så har jag misst 3 arbetskamrater varav två var goda vänner också, släktingar  och andra vänner. Det har varit naturliga dödsfall av ålderdom, cancer, olyckor och självmord.

Vid alla tillfällen har jag känt att Lennart Björklunds ord finns i bakgrunden . Inga sätt att sörja är fel, alla sörjer olika och i vilka former som helst.

Skulle varmt rekomendera att be honom skriva en artikel här.

Var rädda om varandra

Anmäl